World Humanitarian Summit – En personlig reflektion

En-personlig-reflektion-av-var-CEO-

May 27, 2016 | Posted in Pressrelease | By

Av Daniel Zetterlund, CEO, International Aid Services

— 24 maj 2016, 11,000 meters höjd, nånstans mellan Istanbul och Kairo —

Just nu i skrivande stund pågår avslutningsceremonin för World Humanitarian Summit (WHS). Kulmen på en två år lång konsultativ process. Ett avstamp. Ett avbrott. Början på något nytt? Eller fortsättningen på något som pågått en längre tid? Ett hopp för framtiden? Eller ett uppgivet försök att bringa liv i en sårbar värld och ett sårbart system?

För en knapp timme sen gick jag ombord Egypt Air, flight MS736, som kommer ta mig till Kairo och sedan vidare till Juba. Omgiven av ett tio cm tjockt plåtskal blickar jag nu ut över horisonten. Igår sköljde delar av ett annat skal upp på stränderna i Alexandria. Ett splittrat skal. En förnimmelse om skörhet. Mannen som hälsade välkommen när jag klev ombord hade något tomt i blicken. Kanske var det någon av hans vänner som gick bort den där onsdagen förra veckan då Egypt Airs plan försvann över medelhavet? I planet råder en stillhet.

WHS var en på många sätt storslagen och välregisserad tillställning. En grande finale för Ban Ki Moons tjänstgöringsperiod som generalsekreterare. Mr Moon var omringad av idel statsöverhuvuden, celebriteter och andra viktiga människor samt oss vanligt folk. Totalt uppges ca 6 000 personer ha rört sig i WHS lokaler under dagarna två. I öppningsceremonin, en av de maffigare jag bevittnat, framfördes stora tal och pampiga nummer. Ashley Judd (min förövrigt absoluta favoritskådespelerska som ung) uttryckte att ’hur världen just nu hanterar den globala humanitära krisen är en stor kris i sig självt och att vi måste tänka om och göra bättring’. Mr Bond, James Bond aka Daniel Craig, var näste man på scen. Passande nog lämnade han skjutvapnen hemma och var för stunden både ’shaken och stirred’.

Under parollen ’One Humanity – Shared Responsbility’ och kring olika humanitära teman samt med hashtags som #ReShapeAid och #Sharehumanity talades och twittrades det loss. Det är stora ord. Med stora ord följer stora förväntningar. Många var nog de som hade ställt stort hopp till att WHS skulle medbringa någon smärre revolution för det humanitära. Jag är rädd att dessa förväntningar inte infriades. Det är mer komplext än så. Många var de som tidigare också ställt sig skeptiska till WHS överlag. Att det är ett spel för galleriet och att deras röst inte har blivit hörd. Det är sant. Allas röster har inte blivit hörda. Och kan realistiskt sett inte bli det heller.

Men röster fanns. Röster som fick tala för alla de som inte kunde. Några rader framför mig sitter en skarp ung dam. Hon är döv och kommer från Sydsudan. Hon leder ett nätverk av kvinnliga aktörer som kämpar för att folk med funktionshinder ska få det bättre. Hon talade i Istanbul, både för sig och andra. Resultatet av hennes kamp är bland annat en stadga för hur vi ska bättre kunna inkludera folk med funktionshinder i humanitära insatser (’Charter on Inclusion of Persons with Disabilities in Humanitarian Action’). Många skrev under. Även medlemsstater. Ett stort framsteg. Hur vi hanterar de svagaste i samhället ger en indikation av vår samtids status.

Trons roll och betydelse i humanitära insatser lyftes också för första gången på allvar till en global nivå. Vi arbetar i kontexter där människor tror. Tron, inte avsaknaden av den, är normen för de allra flesta. Tron driver oss framåt. Manar på. Med trons hjälp kan vi förflytta berg. Det blev ingen konsensus kring trons betydelse, men det finns nu på agendan. Något som vi måste förhålla oss till. Ett gott initiativ i sammanhanget är ’Joint Learning Initiative on Faith and Local Communities’. Dess studier och evidenspapper om trons betydelse i humanitära insatser är viktiga och läsvärda.

Frågan kring hur vi ska lösa de finansiella utmaningarna kopplade till de globala humanitära behoven fortsatte att diskuteras under WHS. ’The Grand Bargain’ är en av de föreslagna lösningarna. Syftet är att få givare att erbjuda mer flexibla och fleråriga finansieringslösningar med enklare rapporteringskrav i utbyte mot att större organisationer godtar en ökad transparens och koordinering samt minskade administrativa utgifter. Idag hjälper vi fler människor än tidigare, men likväl är det fler människor i nöd än någonsin tidigare i historien.

Det finns helt enkelt inte tillräckligt med pengar i systemet. Vi måste dels spendera rätt, dels utöka kretsen av givare. Detta berör också till viss del nexusen kring vad som särskiljer humanitärt från långsiktigt utvecklingsbistånd. Från ett praktiskt perspektiv så är denna gräns flytande. Visst är det så att det finns olika normativa system som reglerar dem, men personen med behov bryr sig mindre om ifall hjälpen den mottar klassificeras som humaniärt- eller utvecklingsbistånd. Det var därför uppmuntrande att höra ett flertal utfästelser från olika medlemsstater om sina åtaganden till ’The Grand Bargain’ och att de bland annat skall allokera pengar till fleråriga humanitära insatser, något som vi och andra biståndsorganisationer länge förespråkat som en praktisk lösning.

Många av de förslag och lösningar som framhölls under WHS är inte nya Det är saker som många länge förespråkat och som till viss del bör ses som självklarheter, såsom att vi måste sätta människan i fokus (’People at the Center’). Men kanske, något som var min personliga förväntan, kan det skapa en ny referenspunkt till vidare samtal om hur vi ska fortsätta att identifiera lösningar för att nå de allra mest utsatta. Samtal som leder till konstruktiva beslut och åtaganden av medlemsstater, FN, organisationer, företag och individer. Det kommer krävas enorm politisk vilja och ödmjukhet bland alla inblandade om vi på allvar ska få detta att flyga.

Vi har ett val. En känd och framgångsrik svensk fotbollstränare sa en gång: ’jag väljer att coacha det goda’. Det finns alldeles för mycket cynicism i denna värld. Speciellt och ironiskt nog bland oss biståndsfolk. För mycket rivalitet och konkurrens. Det gör mig illamående. I andan av en ökad proffesionalism i den humanitära sektorn så låt oss inte förlora dess historiska värden och drivkrafter, såsom hjärta, passion och sann altruism. Vi behöver förändras. Sektorn behöver förändras. Det vet vi. Vi är inte naiva. Det skulle vara lättare att kapitulera. Att dra sig ur. Inte engagera sig när saker inte går ens väg. Men vi har alla ett val. Jag gör ett aktivt val om att fortsätta vara positiv. Att fortsätta fokusera på det goda. Uppdraget är stort och kan kännas kvävande. Överväldigande. Nästan paralyserande. Det kan få oss att bli handlingsförlamade. Men det är då vi får andas djupare. Tränga längre. Vi måste tillåta oss själva att bli berörda. Att ur sårbarheten och vår egen otillräcklighet gå till källan. Hämta ny kraft, lyfta blicken och aldrig ge upp den goda kampen.

Tack mina hängivna och underbara kollegor på IAS för att ni står med i den kampen. Imorgon kommer vi på IAS formellt ge oss i kast med att definiera våra ’committments’ utifrån vad som föreslogs på WHS. Men idag tillåter jag mig att reflektera och be för en trasig och sårbar värld. Att acceptera det jag inte kan förändra och få mod, styrka och visshet om det jag kan.

Daniel Zetterlund

Läs mer →

Emil Nilsén till Kenya med IAS

Campaign_EmilNilsen_v3

May 20, 2016 | Posted in Vatten, Företagssamarbete, Linas Matkasse, Kenyakassen, Matförsörjning, WASH - Vatten Sanitet Hälsa, Peepoople, Solvatten | By

Hallå där, Emil Nilsén, nuvarande styrelseledamot och före detta klackledare för Leksand IF och som idag föreläser om hur det är att leva med adhd. Du kommer att åka ut med IAS till Kenya nu på lördag. Berätta mer!

Jag bor i Djura utanför Leksand tillsammans med Therese och vår dotter Emma-Lisa som precis fyllt ett år. Tidigare har jag bloggat om i huvudsak ishockey och jag har även varit klackledare för Leksand IF. Det ska bli väldigt spännande att besöka IAS projekt i Tharaka och Nairobi i Kenya.

Hur kommer det sig att du ska åka med just IAS?

Det finns kopplingar till personer inom organisationen längre bak i tiden och för en tid sedan blev jag kontaktad av IAS  som undrade om jag kunde tänka mig att hänga med en vecka och blogga om hur jag upplever verksamheten. Jag tackade ja direkt och ser verkligen fram emot att gå in i det här med öppna ögon och skriva direkt från hjärtat om det jag upplever.

Vad har du för förväntningar på veckan?

Stora. Det ska bli ett äventyr och jag försöker förbereda mig så gott det går. Jag utgår ifrån att jag kommer få se en hel del som man inte ser när man där som turist. Jag räknar med att det blir en ögonöppnande upplevelse att få se projekten och de människor IAS hjälper. Min tanke är att skildra en så ärlig bild som möjligt.

Hur kan vi följa din vecka i Kenya?

Jag kommer i huvudsak blogga på emilnilsen.se och där kommer även alla videoklipp läggas upp efter hand. Vill man vara först med att se klippen kan man redan nu leta reda på kanalen jag hänger med på Youtube och börja prenumerera på den.

Together – We Dig Deeper

Emil Nilsén kommer att vara en del av IAS kampanj  Together – We Dig Deeper, som går ut på att samla in pengar till bland annat rent vatten och skolluncher till människor i Östafrika. Om du vill veta mer om kampanjen och hur du kan vara med och bidra, kolla in vår kampanjsida;

Ni kan följa Emil under veckan på emilnilsen.se och hans Youtubekanal  eller på IAS facebooksida

Text: Rebecka Woods

 

Läs mer →